Grönt arv

Man tänker ganska ofta på dom som inspirerat en genom livet. Trots att dom är borta sedan många år lever dom i allra högsta grad i ens värld.

Den som bjöd in mig i odlandets underbara beroende var min mormor. När jag var liten hängde jag mycket med henne. Mormor och morfar bodde precis intill oss i Erikstorp (ett steg upp på åsen i Båstad) och jag kunde gå dit när jag ville. Tilläggas kan är att när jag var liten var det bara sommar, sommar och sommar. Och var det inte det så var det vinter en snabb runda med vallavis av skidåkarsnö.

Jag tar en promenad med min get, som morfar köpte åt mig istället för en hund. Och, nä, Harry Potter var inte på besök, vi hade en sådan bil...

När vi inte satt i hammocken, drickandes saft och spelandes Svälta Räv så petade vi ner fröer i landet. Mest grönsaker, blommor har jag faktiskt inget minne av... emellanåt så tog vi upp en morot, drog av den värsta av jorden på den daggvåta gräsmattan och åt. Det knastrade mellan tänderna och vi njöt av vårt odlande.

Undrar om mormor var medveten om vad hon sådde för frö i sitt lilla barnbarn? Att hon gav den största gåvan hon kunde ge...