söndag 18 september 2011

Vi går mot rött

Det är rätt fräckt när man tänker på hur naturen fungerar. Det är inte konstigt att man kan tänka sig tokig över livets mening när saker och ting är så komplicerade - och till vilken nytta?


Som det här med trädens och vissa växters färg på hösten. Vilken procedur. När ljuset minskar nu framöver slutar bladen producera klorofyll och kvar finns bara de röda och gula färgämnena som man inte ser annars bakom allt det gröna. Skulle det bli kallt och frost tidigt så hinner inte bladen få sin härliga röda färg utan faller bara till marken....Snopet.
(Bilden föreställer åkerbär i höstskrud tillsammans med varigerade smultron)

lördag 17 september 2011

Stenmör i Lilljohnsröset.

Mör känner jag mig i hela kroppen nu. Efter en dags byggande av stenmur, eller stenröse ska jag nog kalla det så att jag inte får murargubbsklanen på mig, är man lite lätt vingabröten. Projektet vid min sistasolenhörna är inne på upploppet.


Igår kom sambons sms strax innan jag skulle gå hem från jobbet.
" -Släpet är på. Ska du hämta sten?"
Sagt och gjort, för vad gör man inte när gubben kopplat på? Detta kallar jag fredagsmys! Två vändor blev det ut till Vresroselisabeth på Lilljohns för att hämta stenen jag behövde. Tror minsann att muren får heta Lilljohnsröset...

När hela härligheten var avlastad och jag tittade på högen på garageuppfarten kände jag bara...kärlek... När jag berättade det för sambon tittade han på mig som om...ja, som om det var dags att köra ett nytt varv med bilen och denna gången till någon instutition.


Det finns säkert lika många skolor i att lägga mur som det finns stenläggare och jag tänker inte gå in på det eller ens ta reda på "hur man gör". Dessutom tror jag inte att bönderna som lavade upp "gärsgårarna" runt ägorna förr tänkte på att lägga dom på något speciellt sätt och med "rätt" underlag. Och dom står än. Efter hundratals av år.


Min lilla mur, röse, skapades med kärleken till stenen och flera vändningar och vridningar av det tunga guldet. Jag hoppas inte Helge Lundstöm vände sig för mycket i sin himmel om han råkade titta ner i eftermiddags.


För övrigt så, när den dagen kommer att det är dags att gräva ner mig, så önskar jag mig ett alldeles eget röse någon meter över min kropps sista viloplats i detta livet. Tänk ett röse med en nedlagd sten av varje människa som kallar sig min vän. Misstänker att det finns lagar och förordningar skrivna av vår tids stelbenta stackars byråkrater som förbjuder sådant....men då hoppas jag verkligen att folk står över det och lägger en sjuh-lvetes med massa sten...


onsdag 14 september 2011

Blåst och knäckt!

Grrrr!! Å vad arg jag är. Hatar blåst!! Och nu har det vindat och vint i flera dagar. Usch! Man blir totalt urlakad i skallen. Allt i trädgården lägger sig, förstörs och knäcks. Och då kan jag tillägga att vi bor vindskyddat....


För en dryg vecka sedan satt jag i uterummet och berömde min fina uppstammade silverbuske (jag vet inte om någon lyssnade på berömmet...familjen satt bredvid men hörde mig säkert inte. Dom skiljer inte på om jag pratar gröt eller grönt. Och själva busken var ju utom hörhåll utanför glasväggen...) Jag lovordade hur den vuxit och hur kul det var... På natten blåste det upp minst en orkan, tromb och en storm på det. Dagen efter kom jag hem och såg att den var knäckt....


Det skar i hjärteroten när jag fick såga ner. Håller tummarna för att det ska spira i det som jag lämnade kvar. Silverbusken har ju en otrolig växtkraft inneboende i sig i vanlig fall.Numera tjänstgör hela härligheten som vackert silverskimrande och mjukt underlag vid ingången till grannen...

söndag 4 september 2011

Grus i bersån


Så kommer då fortsättningen på hörnan i trädgården med kvällens sista sol.


Äntligen fick vi tid att fixa resten enligt planerna.




I 25 graders varm värme flämtade vi oss igenom dagen med grävning och gruslastande. Sambon var lite grinig (antagligen har han blivit smittad av vår förkylning, men det låtsades jag inte om, nu var det jobbajobbajobba som gällde!)



När "bersån" nästan var klar fick granneLotta sätta på kaffe till invigningen. Kakan var redan förberedd av mig och lillminsting.



Nu ska bara kvällens regn (misstänker att det blir hela veckans regn....) trycka till gruset, vattna omplanterade växter och tvätta rent efter mitt sandande och grusande, sen är det klart. Nästan, iallafall. Någon slags murliknande sak ska avsluta åt väster och fler stenar skall på plats, men det får bli en annan helgs projekt.


Nöjd och glad med värkande muskler ska jag nu hoppa i säng med ett lass gamla trädgårdstidningar som jag grävt upp ur källarvalvens djup.