För en dryg vecka sedan satt jag i uterummet och berömde min fina uppstammade silverbuske (jag vet inte om någon lyssnade på berömmet...familjen satt bredvid men hörde mig säkert inte. Dom skiljer inte på om jag pratar gröt eller grönt. Och själva busken var ju utom hörhåll utanför glasväggen...) Jag lovordade hur den vuxit och hur kul det var... På natten blåste det upp minst en orkan, tromb och en storm på det. Dagen efter kom jag hem och såg att den var knäckt....
Det skar i hjärteroten när jag fick såga ner. Håller tummarna för att det ska spira i det som jag lämnade kvar. Silverbusken har ju en otrolig växtkraft inneboende i sig i vanlig fall.Numera tjänstgör hela härligheten som vackert silverskimrande och mjukt underlag vid ingången till grannen...
Första gången jag är här.
SvaraRaderaFörlåt att jag, mitt i ditt elände, skrattar gott åt ditt inlägg! Tänker främst på det om familjens lyssnar(o)förmåga. Varför låter det bekant? :)
Förstår så klart ilskan över vädrets makter och att du var tvungen att såga ner din silverbuske. Jag håller en tumme för att den åter ska spira!
Hälsar Tamara
Gah! Hur jäkla trist som helst nu när den blivit så stor och underskön. Jag håller tummarna för att dina gröna fingrar kan locka fram livet igen.
SvaraRaderaKram
Anna
Ja grrrr är rätta ordet!
SvaraRaderaMen det var ju snyggt täckmterial...
Ser fram emot fika i nya sista solen njytnings platsen
Kram
Usch, så tråkigt när stammar och grenar knäcks! Silverbuskar brukar ju vara pigga på att skicka iväg nya skott, så jag håller en tumme för att du snart har en fin silvrig buske igen:)
SvaraRaderaHa det gott,
Rebecca