Sparris

Jag tänkte mig att anlägga en sparrisbädd i vår. För en sisådär 10-15 år sedan tänkte jag likadant. Då införskaffades 10 stycken plantor, bädd anlades efter konstens alla regler och hälften planterades. Tyckte att det räckte med fem i landet. Man behöver ganska stor plats om man tänker sig att odla för storkonsumtion. De överblivna plantorna blev skeppade till föräldrarnas grönsaksland i Båstad. Med den förhoppningen att bli bjuden på läckra sparrisrätter även när jag kom dit på besök.

Hur nu allt blev och kom sig så kan man väl säga att av de stora planerna och drömmarna blev inte så mycket. Jag lämnade min älskade trädgård och grönsaksland för vidare vidder (fritt för tolkningar) innan sparrisen blev skördemogen. Vilken tur då att jag adopterade bort några plantor till föräldrarna... jo, fast alltid när jag kommer dit är sparrisen dom skördat just uppäten...


Tången införskaffad

Nu är tanken alltså att jag ska sätta några plantor igen. Bara ett par stycken för ett knappt husbehov. Jag har lärt mig att man bara får titta på dom de första åren. Plantorna behöver krafta till sig innan man börjar skörda. Det kommer att bli en lång väntan....och så misstänker jag att när jag äntligen får börja plocka av dom så kommer nya rön som säger: Skörda första året för Guds skull!!

För att nu sparrisen ska få extra kraft så tänker jag ge dom tång som gödselgött. Sparris ska ju vara en maritim växt från början så lite tång ska väl få dom att njuta och vilja växa som bävrar! Och njuta ska dom få göra. Rätt in i munnen på mej!

Vår, självhushållning och PH- test...

Tycker att man haft vårkänsla i kroppen sedan i höstas. Gräset växer så att man nästan vill gå ut och släppa lös gräsklipparen, buskar och träd knoppas, vissa blommar. Snödropparna blommar snart, i alla fall inne hos grannen.... "-Ingen fara mamma, det blir kanske is till sommaren" lugnar Videkvisten, min 5½ åriga, son mig.

Sitter och småläser i en trädgårdsbok jag drog ner från bokhyllan, Slow gardening av Alys Fowler. Jag stannar upp på sidan om jordens PH-värde. En liten ruta lär mig att göra mitt eget PH-test. Spännande! Det måste jag testa!

Såhär ska man kunna göra:

Hacka 3-4 dl rödkålsblad och koka upp i vatten. Använd sedan kokvattnet som PH- mätare. Rödkålen innehåller ett vattenlösligt färgämne som ska heta flavin och det ändrar färg efter surhetsgrad. Fiffigt!
Lös en msk trädgårdsjord i ½ dl vanligt vatten och tillsätt sedan 3-5 ml (en knapp tsk) av rödkålsvattnet. Sedan är det bara att glutta på vattnet och se vilken färg det fick. Blålila = neutralt, gröngul = basisk och röd = sur.

 

Det måste som sagt testas. Bara för att det roar, inte för att jag har något större behov av att veta hur det ligger till i mina rabatter. Eller?

 

Apropå trädgårdsböcker så hade söta tomten lagt en hård paket på min kudde när jag skulle gå och natta mig på julaftonskvällen. Den är nu lusläst från pärm till pärm och jag har faktiskt börjat om en gång till. För att man kanske missade något i läshasten, och för att jag saknade mandelmannaorden när jag vände bort sista sidan.

 

Mandelmanns självhushållningsbok hade tomten snickrat ihop till mig. Jag måste ha varit snäll!!



 

Litet PS....En sak till var det ju idag, Grattis på födelsedagen, pappa!

Intorkade pionknoppar

Jag tänker droga min dillpion i år.

Jag är så vansinnigt trött på att bara få bladverk och ihoptorkade knoppar. Jag frågade om detta när jag var nere i Alnarp och lyssnade på en föreläsning med Kenneth Lorentzon. Lösningen var en Atamondrink sades det. Har hört talas om detta recept mot svamp, så kanske det kan funka.

Vad är det jag ger mina växter om jag häller en dos Atamon över? Konserveringsmedel bestående av bensoesyra och natriumbensoat.

.

Ok, inte mer än det, då kan jag ju vara lugn. Bensoesyra finns naturligt i lingon, hjortron och tranbär (då kanske man skulle kunna plantera det bredvid istället, om dom nu skulle trivas i samma jord?) och natriumbensoat kan i kombination med vissa färgämne ge upphov till hyperaktivt beteende.

Alltså måste det vara så att knopparna på pionen kommer in i något slags hysteriskt beteende av superblomning efter behandlingen. Eftersom blommorna är röda. Eller röda är dom ju inte förrän dom väl slagit ut. Hur blir det då? Känner natriumbensoaten av den röda genen redan innan den syns liksom....

Farligt kan det ju inte vara iallafall. Vi stoppar ju sylten och saften fullt av Atamon i vanliga fall. Och det är ju bara i kombination med askorbinsyra som det kan bildas cancerogena kolväten som bensen... Kontentan är ju då enbart att sålänge jag inte planterar C vitaminrika växter intill pionen är det ingen fara.

Det enda jag egentligen undrar och funderar kring är två saker. Varför det är en hysteriskt skrattande (skrikande) asiat på förpackningen som görs i Danmark (närproducerat, yesss!) och kommer denna kur att fungera?