Vi går mot rött

Det är rätt fräckt när man tänker på hur naturen fungerar. Det är inte konstigt att man kan tänka sig tokig över livets mening när saker och ting är så komplicerade - och till vilken nytta?


Som det här med trädens och vissa växters färg på hösten. Vilken procedur. När ljuset minskar nu framöver slutar bladen producera klorofyll och kvar finns bara de röda och gula färgämnena som man inte ser annars bakom allt det gröna. Skulle det bli kallt och frost tidigt så hinner inte bladen få sin härliga röda färg utan faller bara till marken....Snopet.
(Bilden föreställer åkerbär i höstskrud tillsammans med varigerade smultron)

Stenmör i Lilljohnsröset.

Mör känner jag mig i hela kroppen nu. Efter en dags byggande av stenmur, eller stenröse ska jag nog kalla det så att jag inte får murargubbsklanen på mig, är man lite lätt vingabröten. Projektet vid min sistasolenhörna är inne på upploppet.


Igår kom sambons sms strax innan jag skulle gå hem från jobbet.
" -Släpet är på. Ska du hämta sten?"
Sagt och gjort, för vad gör man inte när gubben kopplat på? Detta kallar jag fredagsmys! Två vändor blev det ut till Vresroselisabeth på Lilljohns för att hämta stenen jag behövde. Tror minsann att muren får heta Lilljohnsröset...

När hela härligheten var avlastad och jag tittade på högen på garageuppfarten kände jag bara...kärlek... När jag berättade det för sambon tittade han på mig som om...ja, som om det var dags att köra ett nytt varv med bilen och denna gången till någon instutition.


Det finns säkert lika många skolor i att lägga mur som det finns stenläggare och jag tänker inte gå in på det eller ens ta reda på "hur man gör". Dessutom tror jag inte att bönderna som lavade upp "gärsgårarna" runt ägorna förr tänkte på att lägga dom på något speciellt sätt och med "rätt" underlag. Och dom står än. Efter hundratals av år.


Min lilla mur, röse, skapades med kärleken till stenen och flera vändningar och vridningar av det tunga guldet. Jag hoppas inte Helge Lundstöm vände sig för mycket i sin himmel om han råkade titta ner i eftermiddags.


För övrigt så, när den dagen kommer att det är dags att gräva ner mig, så önskar jag mig ett alldeles eget röse någon meter över min kropps sista viloplats i detta livet. Tänk ett röse med en nedlagd sten av varje människa som kallar sig min vän. Misstänker att det finns lagar och förordningar skrivna av vår tids stelbenta stackars byråkrater som förbjuder sådant....men då hoppas jag verkligen att folk står över det och lägger en sjuh-lvetes med massa sten...

Blåst och knäckt!

Grrrr!! Å vad arg jag är. Hatar blåst!! Och nu har det vindat och vint i flera dagar. Usch! Man blir totalt urlakad i skallen. Allt i trädgården lägger sig, förstörs och knäcks. Och då kan jag tillägga att vi bor vindskyddat....


För en dryg vecka sedan satt jag i uterummet och berömde min fina uppstammade silverbuske (jag vet inte om någon lyssnade på berömmet...familjen satt bredvid men hörde mig säkert inte. Dom skiljer inte på om jag pratar gröt eller grönt. Och själva busken var ju utom hörhåll utanför glasväggen...) Jag lovordade hur den vuxit och hur kul det var... På natten blåste det upp minst en orkan, tromb och en storm på det. Dagen efter kom jag hem och såg att den var knäckt....


Det skar i hjärteroten när jag fick såga ner. Håller tummarna för att det ska spira i det som jag lämnade kvar. Silverbusken har ju en otrolig växtkraft inneboende i sig i vanlig fall.Numera tjänstgör hela härligheten som vackert silverskimrande och mjukt underlag vid ingången till grannen...

Grus i bersån

Så kommer då fortsättningen på hörnan i trädgården med kvällens sista sol.


Äntligen fick vi tid att fixa resten enligt planerna.

I 25 graders varm värme flämtade vi oss igenom dagen med grävning och gruslastande. Sambon var lite grinig (antagligen har han blivit smittad av vår förkylning, men det låtsades jag inte om, nu var det jobbajobbajobba som gällde!)

När "bersån" nästan var klar fick granneLotta sätta på kaffe till invigningen. Kakan var redan förberedd av mig och lillminsting.

Nu ska bara kvällens regn (misstänker att det blir hela veckans regn....) trycka till gruset, vattna omplanterade växter och tvätta rent efter mitt sandande och grusande, sen är det klart. Nästan, iallafall. Någon slags murliknande sak ska avsluta åt väster och fler stenar skall på plats, men det får bli en annan helgs projekt.

Nöjd och glad med värkande muskler ska jag nu hoppa i säng med ett lass gamla trädgårdstidningar som jag grävt upp ur källarvalvens djup.

Vår bästa tid är nu

Du hinner inte längre än till krönika och ledare i varje tidning och magasin innan man kan läsa "- Just nu är bästa tiden!", "- Jag älskar det varma augustiljuset och de djupgröna nyanserna i trädgården", "- Klar luft och sprakande höstlöv är årets höjdare", "- Det är en ljuvlig tid nu!".

Själv tittar jag ut och ser...ösregn, ösregn och åter ösregn. När solen äntligen tittar fram ser jag inget varmt augustiljus utan bara ett deppigt gult sommarenäröverljus. Istället för djupgröna nyanser ser jag gulnande blad och dom sprakande höstlöven har tack och lov inte ramlat över mig ännu.

Borta är det mesta av den goa värmen, allt är överblommat...men kanske ändå, om jag kisar ser jag ju...


...att det faktiskt blommar lite i hörnen fortfarande. Röda rudbeckian, Echinacea purpurea (köpt som 'Doppeldecker' men jag får nog kisa en jädra massa för att se hur dubbel den är...) klatchar till det vid ingången som en rödrosa taggig bakelse.


Kärleksörterna har ju faktiskt sin bästa tid nu! Här är en 'Jose Aubergine' bland vinet.


Den vita fjärilsbusken, Buddleja davidii 'White Ball', som jag köpte förra året för halva priset på Coop och sedan fullständigt glömt bort att jag hade blommar för första gången. Jag tror att människan är begåvad med dåligt minne för att få uppleva överrraskningar. För mig var det en fullständig överraskning när jag upptäckte i mina anteckningar att jag gett mig själv en liten söt variant av Buddleja som jag inte ens visste fanns. En liten vit sak som verkar blomma en aning senare än den vanliga och bara blir ca 1 meter hög.


Sköldpaddsörtens, Chleone obliquans, blomma är sååå fräck. Varför vill inte den vita bo hos mig?? Har försökt men den vill inte växa. Knep någon?


Jag får ju erkänna att sensommaren bjuder (bjuder och bjuder...jag har ju själv kämpat mig till det genom frösådd, vattning, gödsling och kärlek!!) på de underbaraste smaker från trädgården.


Tamarisk. Say no more. Rosentamarisk 'Pink cascade'. Jag älskar den!!!

Och alla återblommare, och gräsens vippor och.... pust å himmel!!!




Ja, kanske ändå, när jag når rosenåldern att jag inser, det som alla andra verkar ha fattat, att "Vår bästa tid är nu!"

Hur ska jag orka äta alla?

När jag njöt av en stunds meditation bestående av glasplockning efter den navla grenen från björken som gått igenom växthuset fick jag syn på den! Edens Gem. När jag klättrade upp på en stol och rensade översta hyllan låg den bara där. Den måste ha börjat växa med vindens hastighet. Jag pollinerade plantan tidigare i sommar med en pensel, hade jag velat säga...men min pollinering bestod i lite pet med fingrarna... Antagligen kan jag framöver vara tillkallad expert i hur man inte gör om någon önskar en föreläsare. Enbart en blomma har alltså pollinerats och inte hade jag märkt det ens. Den låg uppe på hyllan i en korg. Hoppas, hoppas nu att det kan bli lite mera sol och värme så att den blir mogen. Nästa år ska jag läsa på lite bättre och göra som expertisen säger, att nypa av vid tillväxtpunkten på huvudstammen efter 5-7 blad och sidoskotten efter 2-3 blad. Blommorna handpollineras med pensel. Mogna frukter doftar melon (!Aha!) och när stjälken spricker vid fruktfästet vet man att det vankas fest.



Unge Herr Rosenvit satte sina egna frö från en cantaloupemelon han köpt i butiken och smaskat på. Som gudmor (åt honom, inte åt melonen) blev jag utsedd som beskyddare av en planta. Ska jag få skörda även färdig mogen frukt på den?

Orkanen Irene...

...nedgraderades till tropisk storm, ändrade riktning och for en sväng över mitt växthus i natt. Så var det. För inte tänker jag ge med mig och erkänna att sambon har rätt när han säger att vi måste plocka fram motorsågen och fälla ännu en björk. Aldrig! Väl?

Österlen inkl. frukost

Var vi satt förra helgen? Läser ni Rosenvits blogg så vet ni. Och jag har ju hotat Rosenvitchen med att offentliggöra några bildbevis....Här kommer dom....

Några dagar innan avfärd var det ett hiskeligt ståhejande om medtagen frukost eller ej. När jag först gav förslaget gick sambon i taket. -Inga j--la stopp på nedvägen, har jag satt mig i bilen så är det "strajt ahäd", lät det. Någon dag senare ringde Herr Rosenvit.
-Jo, jag har smsat sambon din och undrade om vi kanske skulle packa ner frukost och picnicka på nedvägen.....
-Och vad fick du för svar? Undrade naturligtvis jag (som var lite rädd att resan nu inte skulle bli av, hade dom blivit ovänner kanske???)
-Att jag fick fråga dej. Han vågade inte bestämma det.....


Frukost i Våxtorp. Blev det.

Efter lite tappade tänder, värkande axlar, kontaterade av noll hörbarhet i ett inflammerat öra och samtal om streptokocker for vi sedan "strajt ahäd" till Simrishamn. Med några stopp i Vitaby och Kivik.


Eftersom Rosenvit redan skrivit på sin blogg om hur himmelskt och underbart allt var behöver jag inte ödsla mitt bläck på det. Läs inne hos henne!


Vi bodde på Kockens B&B på Apotekarens trädgård. Efter att trädgården stängt för dagen fick vi fördelen att ha den för oss själva. Grusligt härliga timmar i solen.


Slumpen hade fått oss att boka bord på underbara underbara 'Bellas Bistro' (som jag till skillnad från Rosenvit inte tänker göra reklam för....jag vill ABSOLUT få plats själv nästa gång jag vill boka bord där!!)


Utan att göra reklam kan jag underskattat säga att maten, drycken, allt var såååå bra...


Medan gubbarna sedan fortsatte Österlenmästerskapet i Backgammon badandes i blod, svett och tårar satte vi mer sofisktikerade damer oss under silverpilen inne i trädgården.


Raka vägen hem till vardagen ville vi inte, så trots ömmande axlar, tappade tänder, streptokocker och inflammerat ytteröra som nu lagt till förkylningssymptom med tilltagande feber gjorde vi några avstickare "strajt ahäd". Åbergs Trädgård i Ystad, Ale stenar och Smygehuk var några av stoppen. Hipphoppsjopp, så snabbt går ett dygn i goda vänners lag, och nu är det ett minne blott.

Mera och flera sittplatser

På temat sittplatser måste ni ta en kik på Bertil Burströms 110 sådana i Munka Ljungby. Kolla in på Sveriges läckraste trädgårdar

Kan undra om han tänkt på kvälls- och morgonsol, eller om det är andra tankar som styrt? Hur det än är med den saken så hoppas jag få besöka hans trädgård någongång. Inte för växternas skull då kanske.....

När jag och Videkvisten snörvlat och hostat färdigt skall jag visa var jag satt och njöt i helgen. Kolla Bertil sålänge.


Bilderna är från vårt (ok då....sambons) paradis vid Dalsjön.

Tema Sittplatser

Jag kommer ihåg när jag var liten (det måste vara ett gemensamt drag för oss "trädgårdsfolk", att komma ihåg och inspireras av en massa från barndomen...) att jag tyckte det var lite lustigt att gäster i föräldrarnas trädgård alltid skulle påtala antalet uteplatser i trädgården. Mina föräldrar hade (har!!!!!) en sittplats för varje väderstreck, för solens gång under dagen, för fikan, lunchen, kvällsmaten, festen och för humöret i största allmänhet. När jag nu tittar i min egen trädgård ser jag att det blev likadant här...


På altanen sitter vi mest hela dagen tills långt ut på kvällen under hela sommaren. Här har jag koll på grannen, växthuset och här får kroppen den där rätta brännan innan det är dags att spatsera några hundra meter ner till stranden...


Här på kortsidan av altanen går vi ut tidiga vårvintern med filtar och sätter oss. Här värmer solen tegelväggen och fungerar som ett härligt element. Solen dröjer sig kvar en bra bit in på kvällen. Perfekt för två föräldrar att sätta sig med ett parti backgammon (-Nej tyvärr, älskade barn, det finns ju bara två stolar...)


Under äppelträdet står solen inbjudande för sena semesterfrukostar. Annars används det mest som sideboard till grillen.


I växthuset blir det mest frukostar och fika om våren.


Minsta Videkvisten fick sin plats för picnic när farmor och farfar gav honom ett eget litet campingbord.


Frukosten brukar intas här på norrsidan strax innan semestern gör sitt intåg. Riktigt varma sommardagar är det skönt att ta sin tillflykt hit.


Kvällssolen har fått sin egen plats. Här steker den hela dagen och tar sedan siesta några timmar för att återvända hit med sina sista strålar innan den dyker ner bakom Lantmännens stora silo.


Uterum. Orangeri. Extra vardagsrum. Skulle vi räkna på vilket rum som används mest i vårt hus tror jag att detta vinner med hästlängder. Inne fast ute, ute fast inne... Här spenderar vi många timmar per dag från februari till sena oktober. Och under resterande månader på året lever mina övervintrare frostfritt här (med undantag för denna julafton när sambon så käckt stängde av fläkten samtidigt som termometern kröp låååångt under nollan ute... men det är ju en annan historia och somliga påstår att det är preskriberat)

Tankar i allmänhet och synnerhet

Vad gör människor som inte har en grön plätt på jorden att njuta av? Hur spenderar dom de ljumma sommarkvällarna? Hur mår dom?

Konsten att plantera en ros

Vad göra med en inköpt ros? Impulsköpt sådan, för ovanlighetens skull :-))

Den som påstår att det bara är till att gräva, fylla på lite god jord för ändamålet, vattna och vänta på knaket av växande Lykkefund, (eller om det möjligtvis blir Polstjärnan som skall sättas här, den blev också impulsköpt vid samma tillfälle) den vet inte riktigt hur det är att vara trädgårdsidiot.

I detta fallet blev det så att ny rabatt planeras, stenläggning modell muraktigt funderas på och skiss på växtstöd ritas till sambon. Han hade väl ändå inget annat för sig idag verkade det som...


På ett par timmar förvandlar sambon (med hjälp av miniman) en del av mina planer till verklighet.


Här i min (vår) kvällssolshörna skall nu förvandlingen ske. Hänger ni på här på bloggen kanske ett slutresultat presenteras vad det lider...

Själva stödet enligt modern armeringsjärnsprincip är uppe och tanken är att det blir likt det vi satte en gång vid entrén.

Legal odling

Flera av mina gäster har höjt på ögonbrynen och undrat om jag odlar cannabis. Vad folk trott som bara gått förbi på gatan kan man ju bara gissa. Det kanske ligger en anmälan hos farbror konstapeln i stan....


Nu blommar den dock, så eventuella misstankar och åtal mot mig hoppas jag är nedlagda... Ser ni att min hand döljer sig där bakom??

Växten är en Hibiscus coccineus som jag köpte förra året. Då blommade den inte. Eftersom den är tveksamt härdig på friland har den fått övervintra i uterummet. Ganska sent i våras, sådär när man tänker att "nä f-n, nu slängår ja den nedfrösna klompen", då spirade den nerifrån och sköt fart. Nu är den lika hög som lilla jag.


Sju knoppar bjuder den mig på så jag skall nog kunna få en ny blomma till frukosten veckan framöver......