Lite mer...

Vår igen och ny säsong i det gröna. Livet börjar att vakna på nytt. Eller vakna igen förresten, visst pågår säsongen hela året. Trots att man känner det som en oändlig tid emellan sensommar och de nya vårtecknen så går det ju hiskeligt fort!

Hela vintern tänker man, funderar och letar inspiration och så tror man att nu...nu när våren kommer ska alla idéer förverkligas och stordåd skall ske. Nu ska trädgården bli precis så som man önskar.

Men vad önskar man egentligen? Och man börjar plötsligt tänka på den där lilla, lilla detaljen pengar. Det kostar. Man vill ju så mycket! Och så sitter sambon och tror på fullaste allvar att trädgården är...färdig. Men man kan ju alltid leka med tanken att man har en obegränsad budget, obegränsad tid och obegränsad ork. Om så hade varit fallet, hade man då anlagt om hela trädgården och renoverat huset till ett drömboende? Fix och färdigt på en månad och sen lever man lycklig för att man får det precis som man vill ha det.

Nä. För utan drömmar, tankar och planerande så blir det ju liksom inte ROLIGT. Rätta mig någon om jag har fel.

Drömmar som ska realiseras denna säsong är iallafall att få till lite "väggar" på framsidan av trädgården. Lite mer gröna inramningar. Eller så gör jag det nästa säsong, det finns ju så mycket annat jag drömmer om. Lite mer "tak" i trädgården, lite mer odlingsyta, lite mer avskärmning till grannen, lite bättre och bördigare jord, lite större växthus....lite mer....bara sitta och njuta.

Det måste till mera väggar för att lumma till det...

Rädisornas transformation

Nåt gott i salladen kanske? Käka då inte upp alla rädisorna i landet utan glöm bort några och låt dom gå i blom. Å vilken blom sedan. Romantiskt så att det förslår! Rosa små sötnosar.

Vänta sedan ytterligare en liten stund av livet och låt fröbaljorna tjocka till sig. Smaskens (oj, nu använde jag ju det ordet som min 14-årige son nämnde idag var ett gammaldags ord som ingen längre använder.....) i sallader eller att strö över något som behövs piffas till (något ätbart alltså!). Dom smakar lite starkt och liksom crunchar i munnen.

Du måste flytta på dom!

Hur svårt är det? Att flytta några blåbärsbuskar? Nu har det gått tre säsonger sedan jag talade om för mig själv att buskarna ska ha en ny plats. Jag får nog ta i med hårdhandskarna när jag talar till mig själv...

Växthusets glöggfas

Nu är det snart dags att natta lusthuset för vintern. Sista tomaterna är skördade därute (en hel månad tidigare än förra året!) men chili finns ännu kvar i massor. Dom får stå därute en liten tid ännu innan jag skördar hela härligheten och lägger på tork. Pelargoner som stått ute i trädgården har flyttat in som mellanlandning, innan vinteridet i La Orangerie väntar. 

Eller nattar och nattar förresten. Det gör jag ju knappt. Växthuset används ju faktiskt hela året, på olika sätt. Nu går vi snart in i en ny fas kan vi väl kalla det då. Glögg- och Glühweinfasen kanske vi kan säga, hellre än odlingsfas. Olika njutning i lusthuset beroende på årstid alltså.

Apropå växthus så har en nära vän gått och beställt sig ett j-dra lyxväxthus på Willab nu. Leverans i december. Ja, vad ska man säga.... Aldrig att jag kommer erkänna för henne att jag är sååå avundsjuk att jag blir blå i ansiktet när ingen ser! Jag kommer bara att le mot henne och låtsas att jag verkligen unnar henne detta paradis....

För inte i världen att jag skulle vilja byta ut mitt härliga växthus - hitforslat på bilsläp av far och annan släkt längst E6:an, vidare påbyggt av sambon med spik och kärlek, mot ett stoooort...lackerat...lyxigt...byggt på mur...

Fast jag hade nog fått plats med både ock på tomten..... Och tills det händer och sker kan jag väl alltid försöka njuta lite glögg och glühwein ute på Skreahills också.

Instagram

Tycker Du att det blir för lite spännande uppdateringar här på bloggen? Du kanske vill ha ännu mera insyn i Mina Gröna Tankar? Då kan Du följa mig på Instagram. Där heter jag något så exotiskt som Annette Lindberg. Välkommen dit! Så kanske jag får spana in Dej också......

Trädgårdsmästare på tillväxt eller Konsten att så ett frö

Vi verkar ha en trädgårdsmästare i familjen.

Minikvisten som just börjat skolan har försett oss med Halloweenpumpor från egen odling. Fröna fick han  i födelsedagspresent av grannen för några år sedan. Han har sedan skördat egna frön och odlat vidare varje år. I år har vi ett gäng pumpor som pryder höstträdgården. Dock är vi lite oense om huruvida man skär ut dom till räliga figurer och sätter ljus i eller inte......

För några veckor sedan fick han även för sig att samla in andra fröer i trädgården. Han samlade ihop ett gäng, sådde och placerade i sitt fönster på rummet. Eftersom mamma alltid vet bäst så fick jag ju förbereda den lille stackaren så att han inte blir alltför besviken om inte något kommer att gro.



Jag förmanade om vattning och att det kanske inte var optimala förhållanden m.m m.m.... Och som jag misstänkte så glömde den lille minimannen att vattna...och vissa dagar kom han på det och vattnade så att vi var rädda att huset skulle behövas dräneras om.



 Häromdagen kom han så in till mig med en läskigt kaxig min. "-Sådär ja, nu har det grott."



Jahapp, så har han dagliljor på tillväxt.

Nu tar vi dom!

Nu jäklar är det krig! Inte något kallt sådant heller, utan skarpt läge. Främmande styrkor har satts in i bekämpandet av icke önskvärda individer. Det känns igen från nyhetsrapporteringen från när och fjärran och nu är det realitet även här.

För jag har bestämt mig för att dom ska bort. Varenda jäkel ska bort innan jag stänger dörrarna om invandrarna inför vintern. Vilka är det då som jag hatar så intensivt att jag tar till biologisk krigsföring? De Vita Flygarna. Mjöllusen.

En hel armé av Encarsia formosa, en parasitstekel, ska försöka göra ett angrepp innan vintern kommer. Lite sent jag vet, men värt ett försök. Annars får dom komma tillbaka till våren så förbereder vi ett nytt anfall.