Mör känner jag mig i hela kroppen nu. Efter en dags byggande av stenmur, eller stenröse ska jag nog kalla det så att jag inte får murargubbsklanen på mig, är man lite lätt vingabröten. Projektet vid min sistasolenhörna är inne på upploppet.
Igår kom sambons sms strax innan jag skulle gå hem från jobbet.
" -Släpet är på. Ska du hämta sten?"
Sagt och gjort, för vad gör man inte när gubben kopplat på? Detta kallar jag fredagsmys! Två vändor blev det ut till Vresroselisabeth på Lilljohns för att hämta stenen jag behövde. Tror minsann att muren får heta Lilljohnsröset...
När hela härligheten var avlastad och jag tittade på högen på garageuppfarten kände jag bara...kärlek... När jag berättade det för sambon tittade han på mig som om...ja, som om det var dags att köra ett nytt varv med bilen och denna gången till någon instutition.
Det finns säkert lika många skolor i att lägga mur som det finns stenläggare och jag tänker inte gå in på det eller ens ta reda på "hur man gör". Dessutom tror jag inte att bönderna som lavade upp "gärsgårarna" runt ägorna förr tänkte på att lägga dom på något speciellt sätt och med "rätt" underlag. Och dom står än. Efter hundratals av år.
Min lilla mur, röse, skapades med kärleken till stenen och flera vändningar och vridningar av det tunga guldet. Jag hoppas inte Helge Lundstöm vände sig för mycket i sin himmel om han råkade titta ner i eftermiddags.
För övrigt så, när den dagen kommer att det är dags att gräva ner mig, så önskar jag mig ett alldeles eget röse någon meter över min kropps sista viloplats i detta livet. Tänk ett röse med en nedlagd sten av varje människa som kallar sig min vän. Misstänker att det finns lagar och förordningar skrivna av vår tids stelbenta stackars byråkrater som förbjuder sådant....men då hoppas jag verkligen att folk står över det och lägger en sjuh-lvetes med massa sten...
