lördag 20 september 2014

Det luktar ärtor

Luktärtsår. Luktärtsjord. Luktärtskrukor för sådden... Ja, inte verkar de vara enkla dessa små prinsessor. Egentligen vill man inte ha att göra med svåra typer. De får liksom klara sig själva och sitta och deppa i ett hörn bäst dom vill. Var å en har sitt....


Fast luktärtorna har ändå lite humor i den melankoliska misären. Lite det jag gillar. Dom gör lite som dom vill. De fina gröna magasinen skriver sig blå om hur känsliga rötter dom har, om hur soligt dom vill stå, om någon svamp som bildas i jorden kring de stackarna, om att plocka blommor för s-tan annars slutar dom att blomma...


Min känsla är att luktärtorna säger: Hitta ni på och skriv vad ni vill. Vi gör ändå lite som vi tycker och tvärtom ibland...


Något som de gröna magasinen iaf har rätt i, är att dom doftar. Dom doftar något så gräsligt gott så att man blir knäsvag. De flesta iallafall. Min underbara 'Black Knight' doftar inte mycket. Fast i säljarnas kataloger bjuds den ut som "väldoftande". Allt är relativt.


Varje år säger jag: Nästa år ska jag ha många, många olika sorter!!!


tisdag 16 september 2014

Höst, va?

Är det någon som har märkt det? Ljuset, färgerna? Det är höst. Fast med sommarens värme. Kan det bli bättre för oss trädgårdsaspergare?


Underbara dagar och kvällar. Hade man inte vetat bättre så hade man trott att det vore juni. Och hade man trott det så hade man varit säker på att sommar och semester var framför oss, inte bakom.

Järnek. Ena dagen står den där med vackra röda bär. Nästa har trastarna våldtagit den...men än så länge njuter vi av synen.

 Nu tror vi det en stund.....

Echinacea anfaller Djävulsbusken. Vackert i sin retrofärgspoesi.

måndag 15 september 2014

Katalpabebisar till våren?

Det var inte så många blommor på Katalpan i år. Fast fler än förra året. För då var det inga alls. Mitt trumpetträd, Catalpa erubescens 'Purpurea', går in på sitt 6:e år i trädgården. Minnet är det så där lite hejsingsvejsing med men jag tror att det är första gången den sätter fröbaljor. Ska bli spännande att se om dom mognar in ordentligt så att jag kan försöka mig på en frösådd. Läser på nätet att det ska gå finfint. Bara man håller plantorna frostfria de första tre åren. Fortsättning får väl följa någongång i framtiden.

Del av Katalpans fröskida
 Någon som har erfarenhet av att fröså Trumpetträdet? Berätta gärna för mig!

söndag 14 september 2014

Vem tar hand om högen?

Sambon säger....mycket. Och enligt honom är det sanningar på längden och tvären. Ibland blir man trött. Som när han påstår att jag rensar vilt i trädgården men låter högarna ligga kvar. Som om jag skulle låta dom ligga och be honom ta hand om dom?! Moi? Jag? Nänänä, har aldrig hänt. Att jag bett alltså.....

Idag är minsann allt upplockat och komposterat. Så till den milda grad att komposten gav med sig en smula....får nog be sambon se över skruveriet där. Eller så gör jag det själv....


Syns högarna ens i bild? Nä, tror inte det, så vad är problemet? (I å för sig skulle det kunna bero på att jag mobilbloggar och bilden blir väldigt dålig, men det tror jag inte).

torsdag 11 september 2014

My angel Little Nell

När jag var sådär lite halvliten och halvstor var mitt namn Nell för alla mina vänner. Nu hör man det bara när man träffar på de gamla kompisarna.


Så plötsligt en dag, för några år sedan, när vi vandrade i VresrosElisabeths trädgård presenteras jag för "Little Nell". En alldeles underskön namnlike. Personkemin mellan oss var omedelbar trots att vi är olika arter (så tänkte jag när jag mötte sambon första gången också). 


Jag bad Elisabeth om att utifall hon fick en planta över någongång så kunde hon väl tänka på mej. Och jojemen, visst blev det en planta till mig. Nell har funnit sin plats i min trädgård och växer frodigt. Jag e så gla' i henne! Speciellt att hon bär mitt namn också.

Speciellt var det ju också när Elisabeth kom en dag och berättade att hon visst blandat ihop sina clematisar. Den jag fått heter "My Angel"......

onsdag 10 september 2014

Drömträdgården

Man läser ofta i de vackra gröna inspirationsmagasinen om hur man skapar sin drömträdgård. Ofta är det guider till den snabba vägen. Men vad är en drömträdgård egentligen? Finns den? Och om man har en dröm, eller ett klart mål, vill man ha sin drömträdgård? För mej är det nog så att jag vill behålla drömmen, lite som en utopi. En trädgård blir ju aldrig färdig brukar det ju också heta. Det vore ju hemskt om man en dag stod där och sa: "Jahaja, nu var det klart! Nu har jag förverkligat allt."

När jag häromdagen stod i en glänta nedanför Galgberget i Visby så slog det mig med full kraft. Käftsmäll rakt in i min grönrandiga nuna! Här står jag ju i min drömträdgård. Eller rättare sagt, här har jag precis den rätta känslan som jag är ute efter i min egen trädgård. Här är det lummigt, växande, klängande, murgrönan smeker sig över mark, stenar och långt upp i trädkronorna. Murgrönan gammal som Galgberget självt.

Naturen som arkitekt nedanför Galgberget i Visby
Inser att det är ingen anlagd trädgård jag vill ha. Det är ren och skär naturlig skapelse utan mänsklig inblandning. Så slår käftsmällen en igen. Hur går det här ihop med alla mina behov av utsmyckning, skrot, altaner, pergolor och anlagda stengångar? Allt det där man måste ha, som också ingår i min drömträdgård. Dessutom slår det mig att min drömträdgård ska ju även vara sambons drömträdgård. Hans stora rena kärlek till gräsklippning. Var kommer den in?

Det är väl bara att konstatera att man ska fortsätta att just drömma. Trädgården får aldrig kännas färdig utan måste ständigt utvecklas. Precis som vi. Och det där lummigt gröna skall nog kunna smygas in tills sambons klippare fastnar bland murgröna och törnen. Vilken dröm!

Kommer man hem efter några dagars semester så har naturen planerat om,  man känner nästan att man fått drömträdgården....